torsdag 9 april 2020

Det sextonde året

Kim Liggett har skrivit en bok som är en korsning mellan Flugornas herre av William Golding och Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood. Det sextonde året är brutal och ändå dör aldrig hoppet om överlevnad och om en bättre framtid. Detta var en riktig bladvändare, på riktigt. Jag började att läsa och slutade inte förrän klockan var mitt i natten och boken var slut. Kim Liggett kan konsten att lägga ut små cliff hangers som gör att man bara vill fortsätta och fortsätta.

Huvudperson är sextonåriga Tierney som bor i ett samhälle där männen bestämmer allt. Kvinnorna är antingen hustrur, arbetare eller horor och de har inget att säga till om. Männen i rådet bestämmer vem de ska gifta sig med och blir de inte bortgifta bestäms det vad de ska arbeta med. Men innan tjejerna blir bortgifta ska de ge sig iväg från samhället i ett år, ett nådeår och under den perioden ska de göra sig av med sin magi. För männen säger att alla unga kvinnor har förmågan att göra män galna och därför måste de ge sig av för att sedan få komma tillbaka till samhället. Nu har det blivit dags för Tierney och hennes jämnåriga att ge sig av och de är rädda.

Tierney vet ingenting om nådeåret eftersom det är förbjudet att tala om. Men hon har snappat upp ett och annat, sett ärren på de tjejer som kommit tillbaka och hon vet att många dör eller försvinner och aldrig återvänder. Innan de ger sig av får de veta om de ska få en man när de kommer hem eller inte. Tierney är helt säker på att hon kommer att bli utan och att hon ska bli en arbetare. Det är det hon vill, för arbetarna har mer frihet än hustrur. Men inget blir som hon tänkt och nådeåret är allt annat än ett nådeår. Tjejerna förs till ett inhägnat område, två dagsresor från byn och där ska de klara sig själva. Med finns också två vakter från byn som ska hålla ett vakande öga på dem. Men vad är det då som händer, varför har tjejer försvunnit, dödats och skadats? 

 Riktigt spännande!