fredag 31 augusti 2018

Brun flicka drömmer

Jacquline Woodson fick Astrid Lindgrens Memorial award 2018. Juryns motivering löd: "Jacqueline Woodson låter oss möta unga människor som kämpar för att hantera sin utsatthet och finna en plats där tillvaron kan få fäste. På ett närmast tyngdlöst språk skriver hon fram berättelser med en djup och sammansatt klang. Jacqueline Woodson fångar en unik poetisk ton i en vardag som delas mellan sorg och hopp."

Woodson är en amerikansk författare som har skrivit ca 30 böcker. En av hennes mest hyllade böcker är den flerfaldigt prisbelönade självbiografin Brown Girl Dreaming. Jag fattar verkligen varför boken prisats. Jag har skrattat, gråtit och tycker det är en fantastisk bok om Jacqulines uppväxt.


Boken börjar 1963 då hon föds, hon skriver
"Jag föds en tisdag på universitetssjukhuset
i Columbus, Ohio,
         USA -
         ett land som slits
         mellan svart och vitt".

Hon skriver:
I Birmingham, Alabama, planerar Martin Luther King Jr
en demonstration till Washington, där
John F Kennedy är president.

I Harlem står Malcom X på en trälåda
och pratar om revolutionen.

I Montgomery har bara sju år gått
sen Rosa Parks vägrade
lämna
sitt säte på en buss.

Jacquline berättar om sin uppväxt i USA, i den amerikanska södern och i Brooklyn. Ett USA där svarta och vita inte lever sida vid sida som jämlikar. Det är en berättelse där medborgarrörelsen pågår samtidigt som Jacquline växer upp och det påverkar henne. Hon berättar om sin mormor i South Carolina som fortfarande sätter sig längst bak i bussen, bara för att inte stöta sig. Hon skriver om butiker som de svarta inte kan handla i eftersom personalen ignorerar dem eller följer efter dem. Hon berättar att skyltarna "Whites Only" sitter kvar, fast de är övermålade eller borttagna. Jacquline växer delvis upp hos mormor och morfar (som hon kallar pappa) och samhällsklimatet för svarta i South Carolina sätter sig, berättelserna från South Carolina löper redan som floder genom mina ådror.

Även om det är en politisk berättelse, är det också en berättelse om en tjej med drömmar. Hon vill bli författare, något som familjen kanske inte tar på allvar. Tur att hon blev det! Det är dessutom berättelser om livsöden som jag skulle vilja veta mer om. Jag gillade boken mycket på grund av stilen och språket som boken är skriven på. Det är liksom poesi, fast ändå inte.

När boken slutar gissar jag på att Jacquline är sisådär 13 år och då har man som läsare fått med sig mycket. Inbrutet i berättelsen finns bl.a. Hur man lyssnar #1-10. De är bra tips, läs dem noga.

Hur man lyssnar #10
Skriver ner det jag tror
att jag vet. En dag kommer jag att veta säkert
Fortsätter bara att lyssna...

Hur man lyssnar #7
Varje tystnad
har en historia att berätta.
Lyssna bara. Lyssna.

Skaffa boken, läs och bli berörd.

ISBN 9789127159266





torsdag 23 augusti 2018

Inuti huvudet är jag kul

Nu är det ett tag sedan jag läste något av Lisa Bjärbo och jag tänkte att jag skulle få läsa en rolig vardagsberättelse liksom. Inuti huvudet är jag kul är en rolig bok med ett alllvar i bakgrunden. Jag sitter och fnissar åt boken samtidigt som jag tänker å, nej. Det beror på att huvudpersonen är rätt kul, i huvudet då. För hon är suuuperblyg och vågar nästan inte umgås med människor, absolut inte prata med dem.

Boken börjar med att Liv ska börja tvåan på gymnasiet. Det hade inte varit så illa om inte hennes pappa och hon flyttat från Stockholm till en liten ort utanför Växjö. Alltså känner Liv sig vilsen. Hon känner inte någon och hon upprepar i sitt huvud: Var normal. Få det här att funka. För Liv vet om att hon är sjukligt blyg. Hon har alltid varit det, men det har också blivit värre. Samtidigt tänker hon att flytten och den nya skolan ska bli en nystart. Det blir tufft, hon vågar knappt prata med någon men hon har klasskompisar som försöker, men det går liksom inte. När Liv inte pratar så slutar klasskompisarna försöka få med henne på grejer.

Men (det finns alltid ett men) på bussen till skolan dyker en tjej upp som liksom verkar fatta. Hon pratar på och låter Liv vara ganska så tyst. Dessutom finns Gunnar som går i hennes klass. Han och Liv ska göra ett grupparbete ihop och det går rätt bra (Dessutom är han sööt). Men arbetet ska redovisas inför klassen och Liv dör lite varje gång hon tänker på det.

Jag höll på att bli galen på Liv. Hon gör det så jobbigt för sig och ber inte någon om hjälp. Hon verkar ha världens finaste pappa, men hon vill inte vara en börda för honom. Hon googlar och kollar på nätet, men tar inte kontakt med BUP eller Kurator eller liknande. Samtidigt är hon en så rolig och fin person men kan inte hitta modet att visa det. Saker och ting gör att Livs situation blir helt ohållbar, men vad gör man när man helst inte pratar med någon.

 

tisdag 7 augusti 2018

Children of blood and bone

Children of blood and bone - Solstenen av Tomi Adeyemi är ett internationellet fenomen. Boken ligger på New York Times bästsäljarlista och ska dessutom bli film. Det är den första delen av tre i ett riktigt spännande fantasyäventyr. Adeyemi har inspirerats av västafrikansk och nigeriansk kultur och skapat en fantasyvärld som både påminner mig om böcker jag läst tidigare, men som samtidigt är något helt nytt. Hon säger själv: Tänk dig Black Panther med magi. Tomi Adeyemi är en nigeriansk-amerikansk författare som bor i Kalifornien och hon vill ge unga svarta förebilder som liknar dem. Hon säger också att hon själv hade svårt att hitta författare och karaktärer i litteraturen som såg ut som henne. Hon vill dessutom säga något om svartas situation i dagens samhälle. Hon har stora ambitioner och jag tror att hon lyckas med dem.

Hon har snickrat ihop en fantastisk värld och som alla nya fantasyvärldar tar det ett tag innan man greppar det. Världen/landet som boken utspelar sig heter Orîsha och det var tidigare ett land fyllt av magi. Men för elva år sedan beslöt sig kung Saran för att utplåna all magi och han lyckades med detta genom att mörda alla divîner (magiker, typ) och förstöra alla magiska föremål.

Zélie är en divîner eller skulle ha varit om magin funnits kvar. Hon är en ung kvinna som bor med sin storebror och pappa i en liten by där de försörjer sig genom fiske. Mamman mördades i en av kungens räder mot divîner och familjen lever med det minnet. Alla familjer med divîner måste betala extra mycket i skatt. Kungen vill att de förr eller senare inte ska kunna betala, för då tillfaller divînerna kungen, de blir slavar och dör inom ett halvår. Zélie känner sig som en börda för sin familj men de vill göra allt för att ha henne kvar hos sig.

Så en dag när Zélie ska till marknaden för att sälja en fisk börjar grejer hända. Prinsessan har rymt från slottet och med sig har hon ett magisktföremål. Zélie känner det bara vid att röra vid det och inser att magin kanske inte alls är borta för alltid. Detta blir starten på en jakt efter att återföra magin till Orîsha.  Zélie, prinsessan Amari och brodern Tzain bildar gänget som slåss för det goda, för magin. Prins Inan och kung Saran är elakingarna som jagar efter för att stoppa dem och hämta hem Amari. Men prinsen och Zélie får ett band till varandra och trots att de borde vara fiender så börjar de se andra sidor av varandra.

Jag fattar verkligen varför Children of blood and bone har blivit så stor som den har. Den har liksom allt, en riktigt bra historia i en spännande ny värld. Kärlek, hat, hämd och action. De som gillar Röd drottning av Aveyard eller Glastronen av Maas eller The Selection av Cass kommer att älska Tomi Adeyemis bok.   

OBS! Planera in lästid när du börjar med boken för du kommer inte kunna sluta innan den är färdigläst.


onsdag 1 augusti 2018

Närmare kommer vi inte

Som pappan i Karl-Bertil Jonssons julsaga säger: Det var förbanne mig det finaste jag har hört sedan jag konfirmerades. Närmare kommer vi inte av Anneli Furmark och Monika Steinholm är en riktigt varm, vacker och stämningsfull berättelse om kärlek. Fast det är om en kärlek som är trasslig, jobbig och svår att greppa - så som det ofta kan vara.

I början av boken har Jens tröttnat på att vara Niklas hund. De har varit vänner alltid och Jens har varit Niklas side-kick ända sedan BB. Nu har Niklas träffat Gunn och det är inte kul för Jens att vara femtehjulet, speciellt inte då han är kär i Niklas. Jens bestämmer sig för att han måste göra något.

Han ringer sin morbror som bor ca 20 mil bort med sin partner Phil och frågar om han får komma och bo hos honom ett tag. Det får han såklart och Jens morbror Torstein verkar vara den skönaste personen på jorden. Han fattar direkt att det är kärleksbekymmer och fattar ganska snabbt att det handlar om en kille. Jens åker dit och kommer mitt i Bobbysocks La de swinge (se nedan) och Torstein och Phil har på sig de berömda scenkläderna som Bobbysocks bar under melodifestivalen 1985. Jens tänker att hans besök kanske kan vara dem sämsta idén på länge.

Den andra berättaren i boken är Edor. En kille full av ilska, känslor och ett ganska ohälsosamt behov av att känna adrenalin. Edor är ihop med Beate men hånglar ändå med Trine, Mariell och badar naken med Celia. Han har kort stubin och far ut mot personer nära honom speciellt Beate, bästisen Cliff och pappas nya fru. Han har det jobbigt kan inte hantera alla känslor och dessutom känner han att han är jobbig.

En kväll när Jens ska ta sin motorcykel och köra hem så står det en kille och kollar på den. Killen är Edor och han undrar om Jens kan skjutsa honom hem. Jens säger ja och sedan börjar berättelsen om Edor och Jens.

Furmarks bilder är fulla av känslor och av vackra naturbilder från Nordnorge som är en fin bakgrund till killarnas sommar ihop.

   
                 
På bokens allra sista sida står det:

PS. La det Swinge

Så....

 
ISBN 9789198293531