Trädhjärta

Trädhjärta är en bok som känns och berör. Gabi Frödén har skrivit en fantastiskt fin bok om vänskap, ensamhet och kärlek.

Boken handlar om Karin och utspelas både 1975 och fem år senare, 1981. 1975 går Karin på gymnasiet och där träffar hon Anja som kommer ny till klassen, de blir bästa vänner. Karin har växt upp med sin mamma eftersom pappan lämnade dem när hon var liten. Han forskade om träd och det har gjort Karin lite besatt av träd och av sin pappa. Karins mamma låter henne sköta sig själv. Mamman reser ibland bort och meddelar inte när hon kommer hem, hon glömmer köpa mat och stannar hos sina män som hon ibland har förhållande med. Karin och hennes mammas relation är riktigt risig.

Anja bor med sin frireligiösa familj, mamma och pappa. Varje söndag är de i kyrkan och de vill gärna att Karin ska hänga med, det vill inte Karin. Men Karin och Anja har bestämt att de ska tågluffa under sommaren, få vara för sig själva och njuta. Men det blir inte så, Anjas familj mer eller mindre kidnappar henne på sommarlovet och tar henne till släktingar för att hon sedan ska åka på kyrkoläger med dem. Kvar hemma är Karin, hennes mamma är bortrest och hon känner sig mer övergiven än någonsin.

Vi som läser förstår att Karin är förälskad i Anja och att Anja nog förstått det och nästan leker lite med Karins känslor. Anja har killar eller speciellt en kille, Per, som hon är med och Karin är svartsjuk.

1981 ska Karin flytta in med sin pojkvän, men samma dag som hon ska flytta tar hon bilen och åker hem till sin mamma igen. Som om hon vill göra ett avsked av det som varit. Då förstår vi att Anja försvann 1976 och ingen vet vart hon tog vägen, men alla tror att hon är död. Per var misstänkt för Anjas försvinnande, men blev frisläppt.

Trädhjärta är alltså även en bok om ett mysterium, vad hände egentligen med Anja? Det är också en bok om att växa upp, förbjuden och obesvarad kärlek, saknad och längtan. Trädhjärta kommer att stanna hos mig länge. 

 

Daybreak

Jag trodde att jag hade läst det mesta inom zombie-apokalypse-dystopi-genren, men Daybreak av Brian Ralph är faktiskt något nytt. Det som jag gillar är att personerna i boken pratar med dig eller till någon som inte syns i bild och det är utifrån detta perspektiv berättelsen visas.

Det börjar med att någon stöter på en kille i ruinerna av en stad och han säger att det snart blir mörkt och då är det inte säkert längre. Någon får föja med honom hem och övernatta i hans "hål i marken" som han kallar det. Det är hela tiden killen som pratar, vi som läser fattar att någon svarar, men det får vi inte se.

Nästa dag är det dags att ge sig ut och skaffa mat och det dröjer inte länge förrän de odöda hittar dem och jagar dem så de inte hittar hem igen. Därefter är det inte mycket som går rätt. De få människor som de möter är mer eller mindre farliga och galna. Därför måste killen och någon hålla ihop, det är lättare att överleva i grupp.

Jag blir väldigt nyfiken på vem det är killen träffat. Är det en tjej eller kille? Hur gammal är personen och hur ser den ut? Jag tycker detta är ett svinsmart sätt att berätta på och det blir som om man är med i berättelsen, ett kliv närmare själva historien. Det skulle kunna vara jag som hängde med killen i zombievärlden och det gör det hela lite läskigare!

Är det nu allt börjar?

Är det nu allt börjar? Det undrar Tilda som går i åttan och tycker att allt suger ganska ordentligt. Kompisarna känns inte som riktiga kompisar, skolan är tråkig och inget händer. Dessutom är Tilda fast i sin roll, ganska långt ned i den sociala hierarkin och det är hon trött på. Hennes enda tröst och riktiga vän har hon på nätet, en tjej som heter Emmy. Hon förstår Tilde perfekt och längtar också bort. De chattar och sms:ar varje dag och tillsammans har de fått en idé, de ska till Brighton på språkresa i tre veckor. Tilde och Emmy lyckas att övertala sina föräldrar och resan blir verklighet, därav titeln. Nu ska det vända och Tilde ska få vara någon annan, få en nystart bland nya människor i en ny stad. 

Allt verkar riktigt bra till att börja med, Emmy och Tilda får bo med en skitsnygg och trevlig kille som heter Lucas. Värdtanten som de bor hos är trevlig, klassen bra och i den finns Eddie som Tilda på en sekund blir kär i. Men ganska snart inser Tilda att hon kanske inte känner Emmy så bra som hon trodde och att resa bort inte löser alla problem. För hur blir man någon annan, måste man förändra sig själv för att passa in och hur mycket ska man ändra för att fortfarande vara sig själv?

Ni som har läst Utan djur så dör jag och resten i serien kommer att känna igen personerna i  Är det nu allt börjar? för det är samma Tilda det handlar om. Men de tidigare böckerna om Tilda, när hon går på mellanstadiet, är ganska roliga även om de också handlar om kompisar som sviker. Är det nu allt börjar? är inte en rolig bok. Det är en ganska allvarlig och sorgsen bok om att växa upp, om att vilja vara någon annan, på en annan plats med riktiga vänner och om att kunna andas och inte vakta sin rygg hela tiden. 

Jag tyckte riktigt mycket om boken och tror att många kan känna igen sig, fler än man tror.

    

   

En ocean av kärlek

Tahereh Mafis bok En ocean av Kärlek utspelar sig 2002, ett år efter terrordådet mot World Trade Center. Det är en bok om främlingsfientlighet och utanförskap, men också om vänskap och kärlek.

Shirin försöker sluta bry sig om att folk kastar skit på henne för att hon har fel namn, religion och etnicitet. Hennes familj kommer från Iran och efter terrorattentatet har påhoppen blivit fler och grövre. Nu har hon börjat i en ny skola igen (den tredje på ett år) och hon har bestämt sig för att inte försöka skaffa kompisar, inte bry sig om idioter och bara överleva high school. Hennes mantra är bara två och ett halvt år kvar. Shirin är född i USA, men ändå tycker folk att hon ska åka "hem" och att hon definitivt bör ta av sig sin hijab.

Första dagen i skolan så går allt rätt bra tills hon kommer till sin lektion i avancerad engelska och läraren undrar om hon har gått rätt. Läraren påpekar att Shirin måste förstå att detta är en svår kurs, då tappar Shirin det. Engelska är hennes språk och hon kan det fucking perfect, så då hamnar hon hos rektorn. Det är hela tiden små kommentarer som äter på henne och tillslut blir hon ledsen och  förbannad, även om hon försöker att inte bry sig.

Men så händer det grejer. På en biologi lektion får hon en labbpartner som heter Ocean och han är omöjlig att ignorera. Bara att vara i hans närhet påverkar Shirin och han är trevlig, intresserad och hur fin som helst på alla sätt och vis. Shirin kan liksom inte strunta i honom och han kan inte strunta i henne (trots att hon är ganska sur och avvisande). Men han är stjärna i basketlaget och Shirin ja, hon passar inte in i hans värld och kanske passar inte han in i hennes.

En ocean av kärlek är en fin bok om att det finns så mycket mer hos människor än det vi först ser.

Välj mig

Christina Lindström har skrivit ett gäng riktigt bra böcker som Jack, Hälsningar från havets botten och nu Välj mig.

Boken börjar första dagen efter sommarlovet när Silje och Mia ska gå till skolan för att börja nian. Mia pratar på som vanligt eftersom hon inte vet vad som har hänt än. Silje har inte orkat ellet kunnat berätta att hennes pappa är död och att de flesta i byn där de bor tror att han tagit sitt liv. För en stund vill Silje vara med en kompis som behandlar henne som vanligt. Mia har varit bortrest och har inte haft koll på vad som hänt hemma. 

Siljes pappa dog i början av sommaren och hon och hennes familj vet inte om det var en olycka eller om han tog sitt liv. De väntar fortfarande på svar från rättsmedicinska, men alla andra verkar tro att han begick självmord. För Siljes familj har sommaren varit hemsk och det är fortfarande hemskt. Mamman är ledsen och vill mest stänga in sig i sitt rum, likadant med Siljes storebror och Silje själv. Silje tycker att folk behandlar henne konstigt, ser på henne på ett nytt sätt och hon orkar inte riktigt med det. Det viskas om henne och om hennes familj, Silje tycker allt är hemskt.

När hennes bästis börjar hänga med två andra tjejer känner sig Silje bortvald. Men så träffar hon Alvin med världens finaste ögon. Fast Mia säger att hon ska akta sig för honom, att han inte är något att ha, men hon vill inte berätta varför.

Riktigt fin bok om sorg, saknad, kärlek och vänskap.

  

Kärleken vi inte förstår

Bart Moeyaert är en belgisk författare som fick ALMA-priset (Litteratur pris till Astrid Lindgrens minne) i år. Han har skrivit sisådär 50 böcker, men nästan inga är översatta till svenska. Så det är kanske inte så konstigt om du inte har hört talas om honom, jag hade det inte förrän nu. Men efter att ha läst Kärleken vi inte förstår så ser jag verkligen fram emot nästa bok som ska komma på svenska, Alla är ledsna nuförtiden. Den ska komma nu i höst, hurra!

Kärleken vi inte förstår handlar om en familj som inte verkar ha det så bra. Vi får träffa familjen tre gånger och boken är också indelad i tre delar, nästan som en novellsamling. I första berättelsen sitter familjen inträngd i en sommarhet bil påväg för att hälsa på den äldsta systern Bonnie. Det är soligt och de kör i ett vackert landskap omgivna av åkrar. Men så stannar bilen och storebrodern som kör kliver ur, han är ursinnig. I baksätet sitter mamman, lillasyster som är berättarrösten, en man som heter Bordzek och hans hund. Det är trångt, klibbigt och varmt. Mamman går ut för att prata med sonen och de börjar gräla. Systern i baksätet går ut och öppnar framdörren och tar med den minsta systern som sitter där, på en promenad. Systrarna går iväg och hör bakom sig hur grälet blir värre och värre.

Boken handlar om en splittrad och trasig familj, men också om syskonkärlek. Tjejen som är berättarröst är varm, medkännande och förmedlar ändå hopp i en ganska risig situation. I den andra delen i boken har mormodern dött och efterlämnat åt familjen att ta hand om en vän till henne. Det är någon de aldrig har träffat. Men har någon skrivit så i sitt testamente, då är det så.

I sista delen har storebrodern flyttat hemifrån och systern saknar honom. Dessutom är mamman borta och den äldsta systern är där för att ta hand om den.

Riktigt fin berättelse, absolut ingen lycklig historia, men ändå varm på sitt eget vis.

 


   

Den som vaktar gården

Ni kanske känner till Viktor Rydbergs Tomten, ni vet; Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma...

I den dikten går den snälla tomten runt och kollar så att allt är bra på gården med djur och människor, supersnäll! Men i nordisk folktro är gårdstomten inte alltid så snäll. Det gällde att se upp och hålla sig vän med tomten, annars kunde det gå illa.

Kerstin Lundberg Hahn har skrivit om den inte så vänliga gårdstomten i Den som vaktar gården. Linn och hennes familj har kommit till farmors gård i skogen. Det har gått fyra månader sedan farmodern gått bort och nu ska de fixa, städa och slänga på gården.

Linns farmor har alltid pratat med Linn om tomten. Att det stora trädet på gården är hennes och tomtens, att tomten vaktar gården och att tomten vill ha gröt med smör i. Så hon får en dålig känsla i magen nästan på en gång när de kommer dit och börjar röja. När hennes pappa sågar ned trädet på gården förstår Linn att de gjort något riktigt, riktigt dumt. På natten hör hon hur det hasar runt under huset och nästa morgon ser de att någon har gjort repor i bilarna. Som om någon med riktigt vassa naglar dragit fram, men vad kan det vara för ett djur? Linn försöker berätta för de vuxna, men vem tror på tomten innan det är för sent?

Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.