Kärleken vi inte förstår

Bart Moeyaert är en belgisk författare som fick ALMA-priset (Litteratur pris till Astrid Lindgrens minne) i år. Han har skrivit sisådär 50 böcker, men nästan inga är översatta till svenska. Så det är kanske inte så konstigt om du inte har hört talas om honom, jag hade det inte förrän nu. Men efter att ha läst Kärleken vi inte förstår så ser jag verkligen fram emot nästa bok som ska komma på svenska, Alla är ledsna nuförtiden. Den ska komma nu i höst, hurra!

Kärleken vi inte förstår handlar om en familj som inte verkar ha det så bra. Vi får träffa familjen tre gånger och boken är också indelad i tre delar, nästan som en novellsamling. I första berättelsen sitter familjen inträngd i en sommarhet bil påväg för att hälsa på den äldsta systern Bonnie. Det är soligt och de kör i ett vackert landskap omgivna av åkrar. Men så stannar bilen och storebrodern som kör kliver ur, han är ursinnig. I baksätet sitter mamman, lillasyster som är berättarrösten, en man som heter Bordzek och hans hund. Det är trångt, klibbigt och varmt. Mamman går ut för att prata med sonen och de börjar gräla. Systern i baksätet går ut och öppnar framdörren och tar med den minsta systern som sitter där, på en promenad. Systrarna går iväg och hör bakom sig hur grälet blir värre och värre.

Boken handlar om en splittrad och trasig familj, men också om syskonkärlek. Tjejen som är berättarröst är varm, medkännande och förmedlar ändå hopp i en ganska risig situation. I den andra delen i boken har mormodern dött och efterlämnat åt familjen att ta hand om en vän till henne. Det är någon de aldrig har träffat. Men har någon skrivit så i sitt testamente, då är det så.

I sista delen har storebrodern flyttat hemifrån och systern saknar honom. Dessutom är mamman borta och den äldsta systern är där för att ta hand om den.

Riktigt fin berättelse, absolut ingen lycklig historia, men ändå varm på sitt eget vis.

 


   

Den som vaktar gården

Ni kanske känner till Viktor Rydbergs Tomten, ni vet; Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma...

I den dikten går den snälla tomten runt och kollar så att allt är bra på gården med djur och människor, supersnäll! Men i nordisk folktro är gårdstomten inte alltid så snäll. Det gällde att se upp och hålla sig vän med tomten, annars kunde det gå illa.

Kerstin Lundberg Hahn har skrivit om den inte så vänliga gårdstomten i Den som vaktar gården. Linn och hennes familj har kommit till farmors gård i skogen. Det har gått fyra månader sedan farmodern gått bort och nu ska de fixa, städa och slänga på gården.

Linns farmor har alltid pratat med Linn om tomten. Att det stora trädet på gården är hennes och tomtens, att tomten vaktar gården och att tomten vill ha gröt med smör i. Så hon får en dålig känsla i magen nästan på en gång när de kommer dit och börjar röja. När hennes pappa sågar ned trädet på gården förstår Linn att de gjort något riktigt, riktigt dumt. På natten hör hon hur det hasar runt under huset och nästa morgon ser de att någon har gjort repor i bilarna. Som om någon med riktigt vassa naglar dragit fram, men vad kan det vara för ett djur? Linn försöker berätta för de vuxna, men vem tror på tomten innan det är för sent?

Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.