torsdag 29 december 2011

Barn 312 = snyftklassiker


Egentligen skulle jag inte alls läsa Barn 312 av Hans-Ulrich Horster. Jag skulle bara sätta tillbaka den i bibliotekets bokhylla och liksom bara råkade börja läsa. Då blev jag fast och kunde inte släppa boken förren jag fått veta hur det gått med Martina, den lilla föräldralösa flickan som hittats på ett flyktingtåg från östeuropa 1944. Och ja, boken är oerhört känslosam och ja, kanske lite väl till och med, men samtidigt alldeles, alldeles underbar.

Allt börjar med att en kvinna vid namn Ursula Gothe sitter och läser tidningen. Hennes man är på väg hem från sitt arbete och hennes son ligger och sover. I tidningen får hon plötsligt se en annons där föräldrarna till en flicka eftterlyses. Det har varit många sådana annonser efter kriget men denna är speciell, hon vet med en gång att det är hennes dotter. Martina som flickan heter är nu 9 år och Ursula vet inte vad hon ska göra. Hon har en ny man, Richard, som inte vet något om Martina eller hennes far. Han skulle aldrig förstå eftersom han vill ha ett perfekt hem med en perfekt fru. Han älskar inte Ursula speciellt mycket men hon passar in i hans bild av hur en framgångsrik man ska ha det.

Ursula vet inte att Martinas far (hennes stora kärlek) lever och att även han har sett Martinas bild i tidningen och förstått vem hon är. Nu har han bestämt sig för att hämta henne och hitta hennes mamma om hon fortfarande är i livet eftersom han aldrig har slutat älska henne (herregud så storslaget).

Ja jösses, riktigt spännande och engagerande! Något att starta det nya året med kanske?

GOTT NYTT ÅR!



ISBN 9789185923205

3 kommentarer:

Angelica sa...

Hej, jag lyssnade på boken. Den är hemsk svår att lägga ifrån sig. Men vet inte om jag hörde slutet för den slutade med att Martina har kommit hem och ser att polisen pratar med hennes pappa. Måste verkligen låna boken åh läsa slutet om jag kan sluta vara sur på Nanna. Usch henne gillar jag inte det minsta!

Jennie Elmén sa...

Jaaa,du får nog ta och kolla upp slutet. Om jag minns rätt så kan du få anledning till att sluta vara sur.

Anonym sa...

Läste boken först som ung.sedan i en veckotidning som följetong.tyckte att den var gripande.