Brun flicka drömmer

Jacquline Woodson fick Astrid Lindgrens Memorial award 2018. Juryns motivering löd: "Jacqueline Woodson låter oss möta unga människor som kämpar för att hantera sin utsatthet och finna en plats där tillvaron kan få fäste. På ett närmast tyngdlöst språk skriver hon fram berättelser med en djup och sammansatt klang. Jacqueline Woodson fångar en unik poetisk ton i en vardag som delas mellan sorg och hopp."

Woodson är en amerikansk författare som har skrivit ca 30 böcker. En av hennes mest hyllade böcker är den flerfaldigt prisbelönade självbiografin Brown Girl Dreaming. Jag fattar verkligen varför boken prisats. Jag har skrattat, gråtit och tycker det är en fantastisk bok om Jacqulines uppväxt.


Boken börjar 1963 då hon föds, hon skriver
"Jag föds en tisdag på universitetssjukhuset
i Columbus, Ohio,
         USA -
         ett land som slits
         mellan svart och vitt".

Hon skriver:
I Birmingham, Alabama, planerar Martin Luther King Jr
en demonstration till Washington, där
John F Kennedy är president.

I Harlem står Malcom X på en trälåda
och pratar om revolutionen.

I Montgomery har bara sju år gått
sen Rosa Parks vägrade
lämna
sitt säte på en buss.

Jacquline berättar om sin uppväxt i USA, i den amerikanska södern och i Brooklyn. Ett USA där svarta och vita inte lever sida vid sida som jämlikar. Det är en berättelse där medborgarrörelsen pågår samtidigt som Jacquline växer upp och det påverkar henne. Hon berättar om sin mormor i South Carolina som fortfarande sätter sig längst bak i bussen, bara för att inte stöta sig. Hon skriver om butiker som de svarta inte kan handla i eftersom personalen ignorerar dem eller följer efter dem. Hon berättar att skyltarna "Whites Only" sitter kvar, fast de är övermålade eller borttagna. Jacquline växer delvis upp hos mormor och morfar (som hon kallar pappa) och samhällsklimatet för svarta i South Carolina sätter sig, berättelserna från South Carolina löper redan som floder genom mina ådror.

Även om det är en politisk berättelse, är det också en berättelse om en tjej med drömmar. Hon vill bli författare, något som familjen kanske inte tar på allvar. Tur att hon blev det! Det är dessutom berättelser om livsöden som jag skulle vilja veta mer om. Jag gillade boken mycket på grund av stilen och språket som boken är skriven på. Det är liksom poesi, fast ändå inte.

När boken slutar gissar jag på att Jacquline är sisådär 13 år och då har man som läsare fått med sig mycket. Inbrutet i berättelsen finns bl.a. Hur man lyssnar #1-10. De är bra tips, läs dem noga.

Hur man lyssnar #10
Skriver ner det jag tror
att jag vet. En dag kommer jag att veta säkert
Fortsätter bara att lyssna...

Hur man lyssnar #7
Varje tystnad
har en historia att berätta.
Lyssna bara. Lyssna.

Skaffa boken, läs och bli berörd.

ISBN 9789127159266

Närmar du dig mjukt

 

Jacqueline Woodson har skrivit sisådär 30 böcker och fått flera fina priser, bl.a. ALMA-priset. Jag har tidigare lästa två av hennes böcker, Brun flicka drömmer och  Fjädrar. Båda är superfina berättelser med så mycket hjärta att det då och då gör ont att läsa. Närmar du dig mjukt är också en sådan bok, den är fin, den gör ont och den glöms inte så lätt.

Närmar du dig mjukt är en kärlekshistoria om Ellie och Jeremiah. Redan i första kapitlet kommer du att förstå att det inte är en lycklig historia, men ändå är den så fin. 

Ellie är en vit judinna och Jeremiah är en svart kille. När de träffas är det mer eller mindre kärlek vid första ögonkastet. I en perfekt värld skulle deras kärlek inte vara ett problem, men de lever inte i en perfekt värld. De lever i en värld full av fördomar, rasism och polisvåld. 

Ellie vågar inte berätta för sin familj om Jeremiah trots att hon är helt förälskad. Jeremiah känner omgivningens blickar, speciellt när främlingar kommer fram för att kolla om allt är okej med Ellie när de två är tillsammans. 

Ellie och Jeremiah älskar varandra och bestämmer sig för att visa omvärlden att de ska vara tillsammans och att de hör ihop. Men det visar sig vara svårt när omgivningen är fördömande och inte verkar förstå att kärlek är kärlek, oavsett vem du är.       

Fjädrar

 "Hoppet" är det där med fjädrar -
som i själen slår sig ner -
och börjar sjunga utan ord -
och aldrig - nånsin - slutar (Emily Dickinson)

Jacqueline Woodson fick Astrid Lindgren-priset 2018 och jag tyckte jättemycket om hennes bok Brun flicka drömmer. Fjädrar är den andra boken av Woodson som jag läser och den är också en finfin läsupplevelse som lämnar mig alldeles mjuk och fluffig i hjärtat.

Fjädrar inleds med citatet ovan och det följer sedan med genom hela boken. Frannies lärare läste dikten för dem och sedan stannade den kvar hos henne. Det är Frannie som är bokens berättare. Hon bor med mamma, pappa och storebror på den sida av motorvägen där bara svarta bor. Så den dag när en vitblek kille med långt hår börjar i hennes klass är alla näst intill chockade. Vad gör han på deras sida om motorvägen? Han hör definitivt inte hemma hos dem, eller? De tycker det är något konstigt med honom, han gråter på lektionerna, är väldigt tyst och ändå så lugn och trygg. De börjar kalla honom för jesuspojken och Frannies bästis tror att han kan vara Jesus på riktigt.

Hemma hos Frannie är allt som vanligt igen. Pappan är borta och jobbar mycket, hennes bror är störig, snäll och stilig. Många tjejer kollar efter honom, men när de fattar att han är döv så tappar de intresset. Det är något som gör Frannie ilsken och ledsen. I deras familj är de tvåspråkiga, engelska och teckenspråk. Mamman har varit ledsen och kanske också deprimerad eftersom hon fick ett missfall för något år sedan. Nu är hon gravid igen och Frannie är väldigt väldigt orolig. Vad händer om mamman får missfall igen och blir ledsen?

Så är det det där med hoppet, det finns där hos alla. Mamman och pappan som hoppas och tror att de ska få ett barn till, Frannies bror som vill känns sig hemma överallt och inte bara i dövskolan, Jesuspojken som vill hitta nya vänner, Trevor, klassens mobbare, som har sidor han inte visar och hos alla dem sitter hoppet och sjunger. 

Fjädrar är en varm och fin berättelse som jag blev glad av och jag tänker också ta med mig den lilla dikten ovan och hoppas att alla bär med sig sina fjädrar.

Gloves off

Gloves off av Louisa Reid är viktig bok om kroppsideal, mobbing, självkänsla och boxning. Det handlar om att jobba för att få mod och styrka att vara den man vill vara. Boken är skriven på ett poetiskt sätt som känns igen från bl.a. Crossover av Kwame Alexander eller Woodsons Brun flicka drömmer.

Huvudperson är Lily som är 16 år. I skolan är hon hårt mobbad, både fysiskt och psykiskt. Hon vill inte berätta något för sina föräldrar eftersom hon tycker de har egna problem att ta itu med. (Vilka de problemen är fattar vi som läser långsamt bit för bit). Föräldrarna förstår såklart att det är något med Lily, men det vet inte hur illa det är. De märker också att hon drar sig undan mer och mer. Först när allt blivit riktigt illa börjar hennes pappa hjälpa henne. De börjar träna boxning ihop. Hennes mamma är emot det, men märker också att Lily behöver något positivt. Samtidigt förändras inte mycket i skolan, det blir snarare värre.

i taste the street -
it´s filthy,
gritty and hard,
and it has
                                                         Knocked
                     all the
                                                                                           breath
                                                        out of my body


En riktigt fin bok som ger hopp om att vi kan förändra vår situation och att vi äger vårt eget öde.