Nu har jag varit i Sydafrika på 60-talet, alltså under apartheid. Där bodde nämligen Emily Iris med sin syster Sarah och sina föräldrar. Det är i en trasig familj som hon lever i, fast ytan är helt perfekt. Den som betyder mest för henne är hennes storasyster och deras nattvakt Buza.
Sprickor och honungslim av Linzi Glass är en av de finaste böckerna jag har läst trots allt hemskt den innehåller. Familjen Iris håller på att falla sönder, pappan jobbar långa dagar för att slippa vara hemma, mamman har skaffat sig en älskare och Emily och Sarah har som tur var varandra. Emily brukar dessutom vara mycket med deras gamle nattvakt Buza. Hon brukar gå till honom där han sitter vid deras grind och då berättar han gamla afrikanskasagor för henne. Hon tycker att de lindrar i allt det som gör ont i hennes verklighet.
En dag får familjen besök, en kringresande familj från Australien får lov att bo i sin husbil på deras tomt. Familjen består av en mamma, en pappa och två söner. För en tid blir allt bättre för Emilys familj men det är bara början på slutet.
Det finns en läsning som omfamnar varmt och innerligt men samtidigt förmedlar en vag osäkerhet. En känsla av försåtlig hemtrevnad som lockar läsaren att sorglöst suga in små läckra detaljer och enskildheter. Ändå finns något obestämt i bakgrunden, en stickande föraning som av åska. Ur DN
OJOJOJOJ, JÄTTEBRA! Men en varning för bestående värk i hjärtat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar