onsdag 23 februari 2011

God Child (eller Goth Child?)



Mangabibliotekarien, Daniel Gustavsson, tycker att God Child är en av de bästa mangaserierna som han har läst. Jag är helt klart redo att hålla med honom, this I like. Det finns 13 böcker i serien och i de flesta fall så är det fyra avslutade serier i varje. Det är något jag också gillar, cliffhangers är jobbiga när man måste vänta på att få läsa om det i nästa bok.
God Child utspelar sig i England under slutet av 1800-talet och huvudpersonen är Kain Hargreaves. Kain bor tillsammans med sin lillasyster Marie Weather och sin butler Riff. Hans far är död och sedan dess har den 17 årige Kain fått axla rollen som familjens överhuvud och fått titlen greve av Hargreaves. Kain har en udda hobby, han samlar på olika typer av gift och dessutom löser han olika ganska blodiga mordgåtor.
Kain har en fiende som försöker att komma åt honom på olika sätt. Denne kallas för doktorn och han har bestämt att Kain ska leva ensam och olycklig hela sitt liv. Många gånger är han hjärnan bakom de blodiga morden som Kain undersöker.
Serien är snyggt tecknad och man blir lätt fast i den. För även om serierna avslutas i varje bok så finns det ändå grejer man vill veta. Som läsare förstår man att Kain har ett mörkt förflutet och det vill man gärna veta mer om. Dessutom måste den galna doktorn stoppas och är Kains pappa verkligen död, m.m.
Gillar du skräck och gotiska romaner så är detta en höjdare...fast det är den även om man inte gillar det. Läs, läs!

ISBN  9789163859137

måndag 21 februari 2011

Muren


Ibland eller ja, ganska ofta luras jag av böckernas utsidor. Muren av Titti Knutsson tilltalade verkligen inte mig, för vad är det på utsidan egentligen? Men nu när jag läst boken fattar jag, men tycker fortfarande att en så här bra bok borde ha en snyggare utsida.
Boken har två huvudpersoner, Peter och Sofia. De bor på var sin sida av en mur, de tillhör två olika grupper av människor (krokodiler och gnagare) och lever helt olika liv. Det de har gemensamt är att båda drabbas av den krigssituation de lever i. De är ofta rädda för soldater, för fienden och för att något ska hända familjen. Peter och Sofia berättar vartannat kapitel om vad som händer tills deras historier till slut möts.
Peter bor med sin mamma och pappa i ett stort hus med pool. De har alla bekvämligheter som vi har idag, vatten, el, toalett, datorer, spel och mer där till. Han går i skolan och lever ändå ett rätt normalt liv. Sofia som bor på andra sidan muren har inget av det. Elen och vattnet har krokodilerna (fienden) tagit, så nu måste de laga mat över öppen eld och hämta vatten i en källa. Ingen går i skolan längre eftersom den är sönderbombad.
Sofias pappa jobbar som hästskötare hos Peter och måste varje dag bege sig genom avspärrningar och soldaterna. Sofia är rädd att han inte kommer att komma tillbaka varje dag han går. Peters mamma är jornalist och han är rädd att hon ska bli dödad under något repotage. Peter och Sofia lever väldigt olika liv ändå är mycket gemensamt. De hatar folket på andra sidan muren och vet att det är deras fel att de lever i ett krigstillstånd. Både Peter och Sofia märker att något är på gång. Båda bor nära muren och på båda sidor känner man att något hemskt är på väg att ske. På Peters sida höjs säkerhetsivån och på Sofias sida försöker de vuxna beväpna sig.
Mycket, mycket spännande. Boken påminner lite om Så har jag det nu av Rosoff, där ungdomar kastas ut i krig utan att veta vad som händer och varför. Muren har en fortsättning som heter Kampen och den ska jag läsa nu.

torsdag 17 februari 2011

Söta små lögnare


Igår blev det sent, somnade vid 01:30 trött och nöjd. Jag visste visserligen att det skulle bli en sen natt redan efter första kapitlet av Intriger, som är del 4 i serien Pretty little liars. Å, Sara Shepard som skriver böckerna vet verkligen hur man bygger upp en riktigt bra berättelse som tvingar läsaren att bara fortsätta och fortsätta. Har du inte läst böckerna så har du verkligen något att se fram emot!
Dessutom har Pretty little liars börjat gå som serie på ABC Family, komma här. Spännande, men som vanligt är böckerna klart bättre. Första boken i serien heter Lögner och den är såå bra. Serien består av sju delar och jag längtar till nummer 5 kommer.

måndag 14 februari 2011

Pappan med de stora skorna

Å, detta var en liten pärla på 118 sidor som gjorde mig glad i hela kroppen. Jag avslutade boken med ett leende och ser verkligen fram emot att läsa del två och tre. Boken heter Semlan och Gordon: Pappan med de stora skorna och är skriven av Moni Nilsson som mest är känd för böckerna om Tsatsiki.
Semlan fyller snart 13 år och hennes föräldrar har nyss skilt sig. Hennes pappa har flyttat till ett likadant radhus några gator bort. Semlan känner att hon borde vara ett olyckligt skilsmässobarn, men det är hon inte. Hon och hennes lillebror, Bento, har det ganska bra. Semlan älskar sin pappa (som är någon slags kändis) och sin mamma och tycker att det på sätt och vis att det är bra som det är nu. Så när pappan kommer hem till mamman och vill flytta ihop så tycker Semlan det är en väldigt dålig idé.
Semlans bästa kompis heter Gordon och han är lite speciell. Han skäms aldrig för något och han är antagligen kär i Semlan. Gordon brukar leta efter parallella världar genom att försöka se sprickor i verkligheten, det går så där. Han och Semlan brukar dessutom leka kärleksleken (där man övar på att hångla. Något de gjort sedan de var nio år) och nu har Gordon kommit på att de ska försöka komma med i Guinness rekordbok. Den längsta kyssen varade i si-så-där 30 timmar och det ska Semlan och Gordon slå.
Semlan i sin tur är kär i Lino, som hon tycker är störig på ett gulligt sätt. Men Lino tror att Semlan är kär i Gordon och Semlan tror att Lino är kär i Bebben (näst snyggaste tjejen i klassen med näst störst bröst), kompilicerat värre.
Pappan med de stora skorna är en berättelse om väldigt mycket och Nilsson gör det så bra. Det handlar om att äntligen få sin mens, fast då är det så klart en pappavecka och han lär inte ha några bindor liggande. Att vara så kär så att man gömmer sig i träd för att spionera och givetvis ramla ned framför fötterna på den man smyger på.
Japp, mysigt och så klart jättebra!




tisdag 8 februari 2011

Älskar, älskar inte

Det jag gillar med noveller är att man snabbt får en känsla och ett samanhang. Författaren leder mig fort in i händelsernas centrum och det krävs ingen lång transportsträcka med text för att berättelsen verkligen ska starta, den börjar med en gång.
I novellsamlingen Älskar, älskar inte så har 18 ungdomsförfattare från nordens alla hörn varit med och bidragit till boken. Här finns författare från Island, Grönland, Danmark, Sverige, Färöarna m.m. Resultatet är riktigt, riktigt bra.

En av novellerna som jag gillar bäst börjar som en kärlekshistoria. En kille berättar om sin flickvän som han har varit tillsammans med i ett år. Men det skumma är att hon inte vill att andra ska veta om det. Dessutom verkar han lite väl svartsjuk och kontrollerande.
Men så berättar tjejen sin sida av historien, hon kallar killen för skuggan. De strulade lite på en fest för ett år sedan och sen dess har han följt efter henne. De är inte ihop, bara i hans huvud. Hon har bytt mobilnummer minst tre gånger det senaste året. Hennes familj har skaffat ett hemligt nummer hem och hon börjar att bli rädd för honom. Hennes kompisar tar henne inte på allvar, de tycker till och med Skuggan är lite gullig, som en hundvalp som följer henne överallt. Men tjejen har en känsla av att det är något verkligt sjukt hos killen.
Noveller är bra på många sätt, man kan läsa en lite då och lite då. Fast Älskar, älskar inte är svår att lägga ifrån sig, det blir lätt minst fem berättelser åt gången. Vissa berättelser önskar man vore minst 300 sidor till, men samtidigt får man ju ett hopkok av det bästa!