Inuti huvudet är jag kul

Nu är det ett tag sedan jag läste något av Lisa Bjärbo och jag tänkte att jag skulle få läsa en rolig vardagsberättelse liksom. Inuti huvudet är jag kul är en rolig bok med ett alllvar i bakgrunden. Jag sitter och fnissar åt boken samtidigt som jag tänker å, nej. Det beror på att huvudpersonen är rätt kul, i huvudet då. För hon är suuuperblyg och vågar nästan inte umgås med människor, absolut inte prata med dem.

Boken börjar med att Liv ska börja tvåan på gymnasiet. Det hade inte varit så illa om inte hennes pappa och hon flyttat från Stockholm till en liten ort utanför Växjö. Alltså känner Liv sig vilsen. Hon känner inte någon och hon upprepar i sitt huvud: Var normal. Få det här att funka. För Liv vet om att hon är sjukligt blyg. Hon har alltid varit det, men det har också blivit värre. Samtidigt tänker hon att flytten och den nya skolan ska bli en nystart. Det blir tufft, hon vågar knappt prata med någon men hon har klasskompisar som försöker, men det går liksom inte. När Liv inte pratar så slutar klasskompisarna försöka få med henne på grejer.

Men (det finns alltid ett men) på bussen till skolan dyker en tjej upp som liksom verkar fatta. Hon pratar på och låter Liv vara ganska så tyst. Dessutom finns Gunnar som går i hennes klass. Han och Liv ska göra ett grupparbete ihop och det går rätt bra (Dessutom är han sööt). Men arbetet ska redovisas inför klassen och Liv dör lite varje gång hon tänker på det.

Jag höll på att bli galen på Liv. Hon gör det så jobbigt för sig och ber inte någon om hjälp. Hon verkar ha världens finaste pappa, men hon vill inte vara en börda för honom. Hon googlar och kollar på nätet, men tar inte kontakt med BUP eller Kurator eller liknande. Samtidigt är hon en så rolig och fin person men kan inte hitta modet att visa det. Saker och ting gör att Livs situation blir helt ohållbar, men vad gör man när man helst inte pratar med någon.