måndag 22 februari 2010

Never let me go


Never let me go av Kazuo Ishiguro är lite som en tagg i hjärtat. Den är så vacker och omsorgsfullt berättad att jag tror jag får läsa den en gång till. Men samtidigt är den så tragisk och sorglig att jag inte vet om jag vill gå igenom allt en gång till, hum svårt val.
Kathy är den som berättar historien om hennes, Tommys och Ruths uppväxt. De växer upp tillsammans på en idyllisk internatskola, där alla är föräldralösa och inte har någon kontakt alls med världen utanför. De har ibland lektioner om hur det går till att gå på café eller handla mat. Det lärarna lägger mest vikt vid är deras konstnärliga utveckling. Alla strävar efter att skapa något som är så vackert att det platsar i "madames galleri". Madame kommer dit några gånger per år och brukar då ta med sig ett par teckningar eller något annat som eleverna skapat. Kathy och de andra vet inte varför men alla förstår att det är viktigt.
Deras lärare, eller förmyndare som de kallas, berättar att de har kommit till världen för ett särskilt ända mål och att de inte själva kommer att bestämma sitt öde. Ingen kommer att bli skådespelare eller något som de själva vill. Kathy är 31 när hon berättar historien och vet nu vad som väntade dem. Hon ser tillbaka på allt som varit och vänder och vrider på alla ledtrådar som de fick angående sitt kommande öde.
Jättefin bok som jag kommer att tänka på länge, länge.

2 kommentarer:

Lillemor sa...

Tänkte nog att du skulle gilla den. Men visst är den förfärligt sorglig!

Jennie sa...

O, jag gillade den, kanske just för att den var så sorglig. TACK för tipset och jag tar tacksamt emot fler!