Detta är en bok som faktiskt gör fysiskt ont att läsa. Men den är så fint berättad att det gör det uthärdligt och riktigt bra. När det gäller Johanna Nilsson så brukar hennes böcker dröja kvar. Hon går genom tavlan, ut ur bilden är inget undantag, jag kommer minnas den länge, länge. Andra favoriter av Nilsson är Janis den magnifika, Pojken som botade sömnen och Rebell med frusna fötter.

Boken handlar om Hanna och startar parallellt i då-tid och nu-tid. I då-tid är Hanna snart tio år och bästakompis med Karin. De delar på allt och är alltid tillsammans. Men efter sommarlovet har något förändrats. Karin vill vara med de tuffa tjejerna och Hanna blir ensam, ingen vill vara med henne längre. Hon blir av ingen speciell anledning hela klassens offer för mobbing, trakasserier och våld.

I den andra delen av boken, som utspeler sig i nu-tid, är Hanna i 20-års åldern. Hon befinner sig på något slags vårdhem och hon tror att hon börjar må bättre. Hon låter fingrarna löpa över sina ärr på handlederna och lovar sig själv att inte göra om det. Hon längtar ut till människor, närhet och ett liv.

Underbart, vackert, hemskt och jättebra.