Poet X

Poet X av Elizabeth Acevedo kan vara en av de bästa böckerna jag läst i år. Boken har vunnit fler fina priser bl.a National book award och Carnegie medal. Det är en bok som verkligen berörde mig och som jag sträckläste. Elizabeth Acevedo är född och uppvuxen i New York med dominikanska föräldrar. Hon fick följa med sin mamma till kyrkan varje söndag och när hon var 14 år upptäckte hon Poetry slam genom en av sina lärare. Något som hon har fortsatt med och vunnit fina tävlingar. Poet X är inte en självbiografi även om författaren verkar plockat en hel del av sina egna erfarenheter in i boken.

Huvudpersonen Xiomara är 15 år och känner att ingen lyssnar på henne. Hon känner också att människor och speciellt män betraktar henne. Hon är välutvecklad för sin ålder, kurvig och bystig och det gör att hon drar till sig blickar, får kommentarer och folk verkar tro sig veta vem hon är bara genom att se på henne. Det gör henne ännu tystare och argare. Hon kan försvara sig, både med sin mun och sina knogar, men hon börjar också förstå att snart kan hon inte det. 

Xiomaras mamma är väldigt troende och tvingar henne till kyrkan minst varje söndag. Dessutom har mamman bestämt att hon ska konfirmera sig, något som Xiomara inte vet om hon vill. Mamman är sträng, Xiomara måste hjälpa till hemma, mycket mer än hennes tvillingbror (som är favoritbarnet), hon måste komma hem efter skolan, hon får inte stå och hänga på gatan och hon får absolut inte ha pojkvän innan hon är klar med sin utbildning och redo för giftermål. Xiomara har aldrig varit intresserad av killar, de flesta är idioter av döma hur de pratar med henne. Men så träffar hon Aman när hon får ny labbpartner i skolan och när deras fingrar möts går det som en stöt genom henne. Aman känner det samma, men han vet inget om Xiomaras mamma och alla regler. Xiomara och Aman blir så klart förälskade.

Xiomaras tvilling har gett henne en fin skrivbok eftersom han ser att hon behöver ett utlopp för alla sina tankar och känslor. Boken är hennes käraste ägodel och det är mer än en bok, den har blivit en del av henne. Där skriver hon tankar, funderingar och dikter som är hennes egna, som hon inte tänker dela med någon. Men Xiomara har en engelskalärare som ser att hon är duktig på att uttrycka sig, att hon är väldigt poetisk. Hon bjuder in Xiomara till poesiklubben som finns på skolan och Aman peppar henne. Xiomara har läst några av sina dikter för honom och han ger henne smeknamnet X och han tycker hon är bra. Men Poesiklubben är på samma dag som konfirmationen och den får hon inte missa för sin mamma, speciellt inte när hon måste smyga med Aman för att ingen ska få veta om deras förhållande. 

Boken är väldigt poetiskt skriven, dikter blandas med vanligt berättande och det blir väldigt väldigt bra.  Det handlar om kärlek, identitet, religion, lust, synd, vänskap, familjen, sexism, om ordens makt och om att får bli sedd och hörd. Fantastiskt bra!

Elizabeth Acevedo berättar om Poet X:

 

Xiomara efter en av alla gångerna hon fått kommentarer om sitt utseende och inviter:

Jag borde vara van.

Jag borde inte bli så arg

när killar - och ibland

fucking vuxna män -

pratar med mig hur de vill,

tror de kan ta på sig själva

eller gnida sig mot mig

eller ge mig vilken invit som helst.

Men jag blir aldrig van.

Och mina händer börjar alltid darra.

Min hals krampar alltid ihop..."