Från mitt bloggen då: Allt började med att jag såg ett sådant fint omslag på en bok, svart med två händer som håller i ett äpple. Boken hette "Om jag kunde drömma". Jag tog hem den från jobbet på eftermiddagen och dagen efter var jag trött men lycklig.
Som sagt, jag tyckte det var en riktigt riktigt bra bok. Så bra att jag läste resten av serien på engelska, eftersom den inte kommit ut på svenska än och det bara för att jag måste få veta hur allt skulle sluta. Visst kan jag hålla med i kritiken som Meyer har fått om bl.a. mossiga könsroller och stereotypa beskrivningar. Men jäklar vad spännande det är ändå, stooora känslor och episka äventyr. Har du inte läst dem, gör det. Vi är många, supermånga som har läst, läser och fortfarande gillar hela Twilight-grejen.
När Midnattssol kommit ut, ja då måste jag bara läsa den. För om det var någon jag inte riktigt förstod i serien så var det Edward. Och Midnattssol är alltså Om jag kunde drömma fast det är Edward som berättar. Det är nästan samma kärleksberättelse, men ändå inte. Det är spännande att läsa om hans kamp med sitt inre monster, han vet faktiskt inte om han kommer att äta upp Bella eller inte. Jag gillar också att äntligen förstå varför en 150 år gammal vampyr gillar en 17 årig tjej (fast det är fortfarande lite skavigt, det kan inte hjälpas. Men det är bara att köpa, annars går det inte att läsa).
Det är med en ganska stor dos nostalgi som jag lägger undan den ca 950 sidor tjocka tegelstenen och jag är nöjd att jag läst den. Jag blev inte så förtrollad som jag blev för 12 år sedan, men då visste jag heller inte hur allt skulle sluta. Men visst tycker jag att Midnattssol var bra och den passar finfint in i Twilight-familjen.
Ja, boken utspelar sig i New York där det bredvid vår mänskliga värld finns en värld av vampyrer. Vissa är riktiga vampyrer andra är i olika sjukdomstillstånd på väg att bli vampyrer. Det finns en hemligbyrå som arbetar för at hålla vampyrerna under kontroll, många av dom är smittobärare men har inte utvecklat sjukdom.
