Svenhammeds journaler av Zulkir Becevic är ju såå bra. Det är en riktigt kul bok som gjorde att jag skrattade högt flera gånger. Men det som gjorde den riktigt riktigt bra var att skrattet då och då satte sig på tvären. För det är en ganska sorglig och brutal historia som berättas av Svenhammed.Svenhammed har några inledande saker som han vill att vi ska veta. För det första är det ingen dagbok han skriver. Enligt honom är det bara töntar som skriver dagbok eller tanter eller tjejer som gillar hästar och han är varken det ena eller andra. Han är en man och män skriver journaler. Han tycker också att vi ska veta att;
Ett: Jag är född i Sverige, men jag är inte svensk
Två: Jag kan svenska bättre än svenskarna, men jag är inte svensk.
Tre: Svenska är faktiskt det enda språk jag kan, men jag är ändå inte svensk.
Fyra: Jag har ett ögonbryn istället för två och fett håriga armar, pizzabagararmar -och det är inte svenskt.
Fem: Jag är etthundrasjuttiåtta lång, min skalle är svart och jag är jävligt smart - så ge fan i att dissa.
Sex: Jag har ett fett sabbat namn - fuck you om du skrattar.
Och så börjar berättelsen om Svenhammed. Han bor med Mamma, pappa och lillebror på fel sida av motorvägen, i höghusen. Han har fått sitt namn från sin pappa och från pappans favoritsoc.handläggare. Det har Svenhammed såklart fått lida för, men han skiter i det nu. Han är stenhård på många sätt, men egentligen inte. Speciellt inte när Emilia börjar i hans klass 9D, han blir dödligt kär. Men hon är så klart ouppnålig och bor på rätt sida om vägen.
Svenhammeds journaler nominerades till Augustpriset och jag tycker att Becevic borde vunnit.
ISBN 9789150113006
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar