Neil Gaimans Kyrkogårdsboken är alldeles, alldeles underbar. Jag tyckte verkligen om Coraline, hans barn- och ungdomsboksdebut som blev prisad och filmad. Men jag tror nog att jag tycker ännu bättre om Kyrkogårdsboken. Den har också fått ett fint pris, inte för att det spelar någon större roll för mig som läsare. Men boken förtjänar verkligen det. Det är en spökhistoria och en annorlunda uppväxtskildring som faktiskt är varm och humoristisk, men ändå spännande och skrämmande. Motsägelsefullt och genialt. Jag vet inte varför, men först var jag inte alls sugen på att läsa den. Utsidan var lite tråkig och den försvann ner i bokhögen. Men så tog jag tag i den och den i mig. Jösses, varför lär jag mig inte att strunta i utsidor och bara läsa. För här finns en så bra berättelse. Allt börjar med att en mördare smyger omkring i ett hus. En mamma, pappa och storasyster ligger döda i sina sängar, men ett barn lever ännu. Ett litet barn som precis lärt sig tulta runt. Barnet tar sig till kyrkogården där de döda genast bestämmer sig för att adoptera honom. Han kallas för Ingenman Owens, eller bara för Ingen. Ingen får en vän eller förmyndare som heter Silas, han är varken död eller levande. Det är han som fixar mat och kläder till Ingen, spökena kan bara röra sig på kyrkogården. Ingen blir en del av kyrkogårdensvärld och de döda lär honom allt de kan. Men de vet att han en dag måste lämna dem, det vet också att mördaren fortfarande letar efter honom. På kyrkogården finns massor av spännande personer, äventyr och faror, och Gaiman är otroligt bra på att berätta om dem. I slutet av boken tackar författaren Kipling som har skrivit Djungelboken. Parallellerna mellan Kyrkogårdsboken och Djungelboken är många och båda är underbara.
1 kommentar:
Läste Kyrkogårdsboken i våras. Den är verkligen riktigt bra!
Skicka en kommentar